Med risk för att låta tjatig, varför kan inte folk bara förstå mig?

Igår när jag senast bloggade var jag så G L A D! Jag bara älskade allt och alla, men sen när vi kom hem från Näset ändrades min uppfattning av den dagen. Pappa började gå igång och tjata och säga saker som jag uppfattar som elaka. Men enligt honom var det jag som var elak.

Men kan jag hjälpa att jag känner mig undanknuffad och bortglömd. Det har flyttat in 3 för mig, helt okända personer i vårt hus. De vågar inte prata med mig, och när de väl våga så kan de inte. För vet ni vad... De kommer från Thailand. Fun, huh?  Not!

Jag blir så irriterad, för allt de gör är att ändra på hur vi gjorde saker här hemma innan de kom. Och jag kan inte äns fråga dem varför de gör som de gör. För som sagt var. De kommer från Thailand.

Saken jag nog stör mig mest på är när de stänger min sovrumsdörr. För jag sa åt pappa att den måste få vara öppen, annars kan jag inte andas där inne. Det luktar instängt. Men vad händer varje dag när jag kommer hem? Jo jag går upp till mitt rum och hittar dörren stängd. Och då frågar jag mig, V A R F Ö R!?

Jag tror de hatar mig.