borde inte det onda gå över? likt ett infekterat sår som sakta läker ut och blir helt igen. Jag kanske har fått en multiresistent bakterie i mitt sår. Det kanske är därför det inte slutar vara och äckla sig. Jag får väl låsa in mig i ett isoleringsrum och vänta på att det går över helt enkelt...

snart är det ett halvår sedan vi tog bort min älskade ponny. ett halvår har snart gått utan min Blomma.
     Ett halvår.
     Ett halvt år. 
     Sex månader utan henne.
Vissa dagar går det bra. Vissa dagar kan jag se tillbaka med glädje på den fina tid vi hade, men sen. Vissa dagar fungerar det inte, vissa dagar kan jag inte se annat än bara hur ont det gjorde att förlora henne. Jag trodde aldrig att hon skulle försvinna. Jag hade den barnsliga uppfattningen att hon var evig. En Blomma som inte kunde vissna. Vissna gjorde hon ju inte heller, men hon blev skadad och vi var tvugna att ta bort henne.

     Världen ska veta att jag saknar henne, varje gång jag går ut i stallet saknar jag henne, varje gång jag kollar på kort saknar jag henne, varje gång jag ser hennes namn saknar jag henne. Varje gång jag går ut i stallet och ser hennes benskydd, träns och sadel saknar jag henne. Varenda gång jag hoppar med Jackie och det går riktigt jävla bra tänker jag på Blomman. Jag tänker på henne, vart hon är nu. Om hon på något sätt saknar mig, om hon existerar någonstans, om hon på något sätt fortfarande finns med mig.

Jag hoppas hon finns där. Att hon står med sina fina ögon och vaktar över mig, lite som en turängel. det är vad jag önskar.

humöret styrs ganska mycket av vädret i mitt fall. Idag var det grått och regnigt ute. Det mest deprimerande vädret jag varit med om på länge. Sängen kändes som ett bra ställa att stanna i morse när jag tittade ut genom fönstret, men stannar jag i sängen förstör jag bara för mig själv. Så jag klev upp.

Varför vet jag egentligen inte. Ska jag slänga iväg en vild gissning var det nog för att jag skulle åka in och träna, det brukar få mig på bättre humör. Inte idag. Alla som var på gymet idag var vältränade och såg glada ut. Jag var tvärt om idag, på bägge punkter.

Men egentligen vill jag bara skratta åt mig själv när jag tänker såhär. Tänk om någon såg in i min hjärna och läste mina tankar, den personen skulle skratta, så varför tillåter jag inte mig själv att skratta?

Jag tror det är för att jag inte gillar att skratta åt tragik.

jag är missanpassad.

jag har vant mig vid att inte kunna leva så nu gör jag det endå. Är det inte konstigt vad man kan vänja sig vid?

Jag är sjutton år och vet inte hur man lever. Jag vet inte hur det är meningen att man ska leva och jag har aldrig heller riktigt levt. Det har varit små fragment.. Små små bitar av vad som kanske, någon gång, kan ha varit delar av ett liv.
Men alldeles för små för att räknas.

Jag är sjutton år och lever.

Men vad lever jag?

Ett liv?

Knappast. Jag skulle mer säga att jag lever avsaknaden av ett liv.

Uppfatta mig inte fel.

Jag har väldigt vackra vänner och mina föräldrar är snälla. Jag har ett hus att bo i och jag har en fin liten ponny som jag älskar.

Men jag lever inte.

Mitt liv går på stand by. Jag ramlar och reser mig, jag skrattar och pratar. Men det har ingen mening.  

Seriöst, Fysik A... Vilken jävla helveteskurs. FY FAN.

I vilket fall, hittade jag mer motiverande saker att skriva om.

Min pappas tjej/fästmö/whatever krossade precis mina drömmar om att någonsin få bo i ett decent fint hus. Vårt hus ser ut som crap. Det är fult och rörigt och seriöst smaklöst "inrett" om man kan kalla det inrett över huvudtaget...

Anyways, vi ska göra om här hemma (någon gång i framtiden) och jag hoppas att detta hinner hända innan jag flyttar ut, men samtidigt inte. Det kommer se förärligt ut här hemma när hon får gå lös. Två konkreta exempel:

1. Hon har snickrat sina egna skohyllor av plankor som hon inte sågat eller något. Hon har bara spikat ihop rondom plankor och ställt in dem i vårt hus. inte målat dem eller slipat eller något.

2. Vi kollade precis på "Sveriges fulaste hem" och hon tyckte att före-huset var finare än efter-huset. Hon blev upprörd och frågade på sin dåliga brutna svenska "Varför dom göra så? Det fult!"

Kan någon snälla  skjuta mig. Jag hatar att bo fult. Det är psykiskt jobbigt. Och nu insåg jag att det aldrig kommer bli fint här. Jag kommer få bo fult tills jag flyttar hemifrån.

Nu ska jag gå och sörja mina drömmar. De dog precis.

May they rest in peace!  

Jag är så trött nu. Jag har varit hos optikern (för ca 3-4 veckor sedan) och de sa att jag hade brytningsfel och var närsynt. Inget mer med det utan jag beställde bågar och de gjorde glas. Dessa skulle vara klara att hämta inom 14 dagar. Jag har fortfarande inte hört ett ljud om mina glasögon. Jag har ringt och frågat, men de har inte kommit. Min pappa har ringt och frågat, men de har fortfarande inte kommit. Nu till  varför detta är ett major problem för mig just nu:

     Mitt huvud gör ONT! Jag har ett brytningsfel i mitt öga som gör att jag får huvudvärk. Kul. Kul att de förbannade jävla glasögonen inte kommit. Kul att detta hindrade mig från att gå till skolan idag. Kul, verkligen.

Detta betyder att jag suttit här hemma i kovland hela dagen utan vettig sysselsättning. Det känns så jävla värdelöst! Jag är ju inte ens sjuk!!!!! Jag har bara förbannat ont i huvet. Oh well, jag komemr klara mig ikväll dock. I found one real huvudvärkstablett jag hade kvar sedan long ago, så ridningen är räddad nu. Tack för det i alla fall!

Fuck you glasögontillverkare!

Huhu vilken underbar konsert jag har varit och sett. 30 Seconds To Mars på Fryshuset var obeskrivbart. Så bra att det inte finns ord.

Det där var bara en parantes innan det "riktiga" inlägget börjar...

Nu så.

Nästa helg måste jag utrymma mitt hus, Dao ska tydligen ha fest -.-' gah. Det blir väl till att åka upp till norrbäcken och gömma mig i min ensamhet.

På tal om ensamhet.

Jag har känt mig lite ensam på sistone, trots att jag varit omgiven av människor jag älskar och som jag vet älskar mig. Trots detta finns det små korn av ensamhet inom mig, de är så små att de inte alltid känns, men ibland råkar jag bita på ett och då sprider sig smaken i min kropp.

What am I doing wrong, why am I feeling alone?

Nu måste jag rycka upp mig! kan inte fortsätta såhär. Jag bryter ihop över absolut ingenting. Vad fan är det!? SKÄRPNING!

jag är väldigt bra på att döma folk, ha förutfattade meningar om allt och alla. Det är inget jag gilalr eller är stolt över, men jag vet att det är så. Jag försöker faktiskt till och med göra något åt det hela, men jag lyckas inte speciellt bra.

Det finns en person i min närhet som jag haft en stark bild av, jag har placerat personen i ett fack och stängt locket. Locket har nu flugit av och ut ur facket kommer något helt annat än vad jag trodde mig ha lagt dit. En annan människa. Är det verkligen samma som jag omilt knuffade in och struntade i. Det vet jag inte till 100%, men just nu ser det ut som om jag begått en stor miss. Denna person verkar i det nya ljuset som en person jag skulle kunna tycka om, som en person jag kanske vill lära känna. Som en person som är väldigt lik mig...

Hur ska man egentligen kunna veta med människor, hur ska man kunna veta vem man kan lita på och vem man inte kan lita på? Hur ska man kunna veta vem som är en vän och vem som inte är det. När jag sitter här mitt i natten kommer alla frågor jag på dagarna knuffar bort och knackar mig på axeln. Filosofiska funderingar blandat med randon vanliga frågor, allt i en enda salig röra som smakar bittert. Frågor med krångliga svar har den egenskapen. Bitter eftersmak.

Som att dricka te som dragit för länge. Det smakar bra att få veta, men eftersmaken är bitter.