Aiden.

Underbara älskade band. Idagf är det två år sedan, på dagen, jag, mamma,  Ellinor och Hannah åkte ner till Stockholm för att se Aiden. Jag blir alldeles nostalgisk av att bara tänka på det! Det var en sån bra konsert och allt var så perfekt, jag minns hur vi stod utanför i nästan två timmar, bara för att "få bra platser" sedan visade det sig att det inte gick att får dåliga platser. Vi var aldrig med än 150 personer framför scenen.

Det kanske inte är awesome kavlité men det är dock från den spelningen jag var på!

spelade ni någonsin kula på lågstadiet? Det gjorde jag, ofta. Jag var riktigt duktig och har en 10 liters hink full med fina och hela kulor. De trasiga, de slängde man ju. Det visste ju alla.

Idag känner jag mig som e trasig spelkula. En som någon placerat med den hela sidan upp för att det fula inte ska synas. Jag minns när man vann en sådan kula, men blev alltid lika glad, ända tills man såg baksidan. Då var man inte lika glad längre. Precis som en sån kula känner jag mig. Fin framsida bra fasad men på baksidan, om man vänder på mig har jag en stor spricka!

hello hello!

hur ser vcärlden ut genom dina ögon idag? Min värld är ganska grå, tyvärr tyvärr. Jag önskar mig en stark orange lampa som kan lysa upp min värld lite, solen skulle också fungera...

Well well, what have I been up to then?
så himla bra fråga! Tack för att du ställde den, eller? what,  wait. Jag har ett ganska tråkigtliv just nu. Skolan, plugga, träna. Skolan plugga, träna. Inte ens något nytt händer med hästen. Hon är fortfarande i skrittfasen. Men nog om det!

jag känner mig som en liten spelkula, en sån som man spelade med när man var liten, en med massa fina färger. En liten spelkula som blivit lämnad i gruset. Omgiven av en grå diffus värld.

Jag brukar inte känna mig såhär på hösten, jag brukar tycka om hösten, men i år känns hösten som en börda. Ingetb känns lätt längre, allt känns tungt och jag har ärligt talat ganska lite inspiration över till någonting. Jag ska försöka peppa upp mig, jag vet ju att jag måste. Rulltrapporna rullar fortfarande men jag har starka ben så jag orkar fortsätta gå uppåt. Jag är ju fortfarande uppe i trappans högre delar så det är ingen riktig fara än. Jag börjar dock känna varningstecknen...
     Jag känner mig stressad, jag upplever att jag har massor att göra men ingen tid att få det gjort.  

     Jag känner mig dessutom dålig. Jag presterar dåligt. Jagt VET att jag kan bättre, men det går inte! Det går bara inte. Jag misslyckas om och om igen och det värsta jag vet är misslyckanden.
     Dessutom är jag väldigt lättirriterad, jag blir arg för ingenting och jag blir inte dåligt arg heller...

måste sluta gräva ner mig, men det är så svårt att sluta när man kan gömma sig i ett mysigt litet hål och bara glömma!