Nu är jag hemma igen efter en supermysig snabb-weekend i Älandsbro! Det har varit mysigt som bara den, nästan lika mysigt som mitt gosiga duntäcke jag har hos mamma!

Vi har verkligen myst!

Men jag hinner inte skriva ner hela detta nu, jag har lite tid på mig, jag måste packa ;)

ha det bra så får ni höra mer sedan!

;*

först och främst, jag mår inte dåligt! Jag kanske skrev denna novell när jag gjorde det men det ha i varje fall inget som helst att göra med idag.

Jag är inte novellens huvudperson. Hon är en påhittad person och de tankar och handlingar hon gör i denna påhittade novell har inget med mig att göra!

Tack för att du läste detta innan novellen.

Jag vill inte att någon ska missförstå!

Ensam och övergiven satt flickan på en parkbänk mitt i stan. Hennes kläder var rena och fina och håret prydligt uppsatt i en knut, mitt på huvudet. Där hon satt hade väl aldrig någon kunnat ana vad som rörde sig bakom hennes gråa ögon. Ingen hade väl kunnat ana att flickans tankar var gråa som himlen hon satt under och aldrig hade väl någon kunnat gissa sig till att flickans tankar kretsade kring rakblad och blodiga sår. Inget av detta syntes utifrån och flickan skulle aldrig släppa in någon mer innanför. Ingen skulle någonsin få se hennes inre igen. Hon hade öppnat sig förut. Hon visste vad hon pratade om när hon sa att hennes hjärta var så ärrat att inget skulle kunna tränga igenom dess väggar. Ja, flickan hade inte haft det lätt.

Flickans vänner hade inte visat några tecken på liv under de fyra senaste veckorna. Ingen svarade på hennes mail, ingen ringde upp henne när hon ringt, ingen ville helt enkelt ha kontakt med henne. Vad hade hon gjort? Hade hon skrämt bort dem med sitt mörker? Var det möjligt att alla hennes vänner lämnat henne på grund av det hon bar på?
   Det kunde inte vara så!
   Det bara kunde inte!
   Fast flickan visste att det var så.
   Hon visste att hennes vänner inte stått ut med henne. De hade inte klarat av hennes mörka sidor. Hon hade blivit för mycket för dem. Den dagen hon öppnat upp sig på riktigt och verkligen berättat om sina mörka sidor hade alla hon haft nära helt plötsligt försvunnit och nu var de spårlöst försvunna. Det enda de lämnat kvar som minne var såren inom henne. När de vänt sig bort från henne hade de rivit upp djupa sår i hennes hjärta. Sår som nu hade läkt ihop och bildat fula rosa ärr. Rosa ärr på flickans röda, blödande hjärta.  

Flickan snyftade till och torkade snabbt bort en tår som försökt rymma från ögonvrån. Hon får inte visa sig svag, aldrig någonsin. Det talade alltid hennes pappa om för henne som liten. ”Visa aldrig dina svaga sidor och låt ingen se att du har ont”. Orden hade etsat sig fast i hennes hjärna och de var nu en del av henne. Flickan tog upp spegeln hon hade i fickan och öppnade den. När hon stirrade in i den möttes hon av ett par gråa, blanka ögon. Ett par ögon som var på gränsen till tårar. Flickan drog försiktigt upp tröjärmen och smekte den orörda huden på sina handleder. Hon funderade på om det verkligen skulle hjälpa. Skulle smärtan verkligen bli lättare att bära om hon skar? Hon betraktade den vita huden som täckte hennes pulsådror och suckade. Flickan visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon var ensam i världen. Vad gör man om man är ensam i världen och bär på något som är för farligt att släppa lös? Flickan funderade på att åka hem till sina föräldrar men de skulle aldrig förstå hennes mörker. De skulle bara tycka att hon betedde sig konstigt och sedan skulle de ta med henne till någon som ”skulle hjälpa”. Nej tack tänkte flickan. Då sitter jag hellre här själv.

När kvällen kom till staden där flickan bodde bestämde hon sig för att, trots allt åka hem till sina föräldrar och sova. Det var inte det att hon inte älskade dem, det vara bara det att de inte skulle klara av hennes mörker. De skulle, precis som alla hennes vänner, lämna henne ensam och ärrad. Lämna henne att blöda ihjäl på golvet. Flickan rös till och promenerade den korta biten hem till sina föräldrar. När hon kom fram till rätt dörr blev hon plötsligt tveksam. Hon funderade på hur hennes föräldrar skulle reagera på att se henne. Hon önskade att de båda skulle komma ut i hallen, säga ”välkommen hem älskling” och krama henne. Men det var nog för mycket begärt. Flickan hade aldrig fått den uppmärksamhet hon velat ha och hon visste inte om det var för att hon ville ha ovanligt mycket eller om det var för att hennes föräldrar inte gett henne tillräckligt. Hon visste egentligen ingenting om sina föräldrar. De hade aldrig haft en bra relation. Den hade alltid varit spänd och konstig, i alla fall enda sedan hon upptäckt mörkret inom sig.

När flickan satte nyckeln i låset kände hon hur det pirrade i magen på henne. Hon visste att det inte väntade kärlek innanför dessa dörrar, men hon hade ingen annan stans att ta vägen. Hon bet ihop, öppnade dörren och steg in.
     Flickan möttes av ljudet från teven och lukten av nybakat. Inga kramar. Ingen hälsning.  Flickan suckade och tänkte för sig själv att det nog var hon ändå. Hon tänkte att det var nog för mycket begärt, bara för att hennes vänner hade det så betydde det inte att det var normalt. Hon hade inte lyckats lura sig själv. Hon visste att det var hennes situation som var onormal. Hon suckade och tog av sig skorna, sakta, sakta utifall någon bestämde sig för att gå på toaletten. Då skulle hon få ett välkomnande och kanske till och med en kram. Om hon hade tur det vill säga.
     Flickans tur kom inte denna kväll, trots att hon klädde av sig långsammare än vanligt. Hon suckade och gick upp för trappen till övervåningen där hon hade sitt rum. Mörkret inom henne skrek. Flickans alla glada tankar som hållit henne flytande under så många likadana nätter var inte där. De var alla borta. Inte en enda livlina att ta till. Flickan började inse att hon för första gången på riktigt länge var ensam. Ensam. Hon snyftade till och sprang in på sitt rum. Det var inte långt till tårar. Flickan såg sin spegelbild i spegeln som hängde på hennes vägg. Bilden skrattade åt henne. Flickan önskade att hon kunde få vara spegeln, hon ville så gärna komma bort. Bort från ensamhet och mörker, bort från självhat och allt som var henne.

Två timmar senare och med blodiga rakblad i fickorna stod flickan på busshållsplatsen. På väg mot bron. Hon log vid tanken av att inom en timme skulle allt vara slut. Hon skulle vara fri från mörker och i hennes nästa liv skulle hon kanske kunna öppna sig igen. Kanske släppa in någon.
     Flickan klev på bussen och satte sig längst bak. Hon var ensam på bussen. Rakbladen hade hjälpt, men de hade inte varit tillräckliga. De hade inte dämpat smärtan på det sättet hon föreställt sig. Tvekande tog hon fram ett av de vassa rakbladen och strök med fingret längs eggen. Flickan tvekade några sekunder men bestämde sig sedan. Hon tryckte rakbladet hårt mot underarmen och drog.
     Huden öppnade sig omedelbart och blodet började rinna.  Ett leende började sprida sig över flickans annars så ledsna ansikte och för första gången på evigheter log hon ett riktigt leende.

Bussen stannade med ett ryck och dörrarna öppnades. Flickan klev upp från sitt säte och klev av bussen. Knappt tvåhundra meter från där hon stod skymtade hon bron. Bron som skulle ta med henne bort. Huden knottrades på hennes armar och hon tänkte på lappen hon lämnat på sitt rum. Hon blev lite ledsen när hon tänkte på sina föräldrar men hon kunde inte riktigt känna sympati med dem.
     Efter en promenad på några minuter var hon framme vi brons högsta punkt. Vattnet var alldeles stilla under henne. En svart spegel. Snart skulle hon vara en del av det.
     Flickan skrev ett snabbt sms till sina vänner och stängde av mobilen. Inte för att någon av dem skulle ha svarat i vilket fall. Hon tog av sig skorna och klättrade upp på broräcket. Tusen tankar for genom hennes huvud, men så bestämde hon sig och drog ett djup andetag. ”Hejdå mamma och pappa, jag älskar er!” snyftade flickan fram och sedan föll hon.

*

lade upp en novell eller två här på bloggen? Jag har skrivit några jag gillar och jag funderar på att kanske lägga ut dem... Vad tycker ni?

Jag kom nyss hem från stan där jag har varit och tränat. Body Pump och core. Härligt med träning säger jag bara. Nu ska jag fylla i min träningsdagbok och sedan ska jag sova!

See ya'! ;*

Hur ska jag någonsin klara mig utan den jag älskat mest?
Hur ska jag någonsin kunna gå vidare utan henne?

Jag kanske tycker att jag kommit över det lite i varje fall, men så hittar jag något som påminner mig om henne och det brister.

Jag vet bara inte hur jag ska göra för att klara av att bära detta hål i min kropp.

Jag vill dessutom inte deppa, jag vill vara glad och lycklig,. men det är så svårt att vara glad när man tänker på att man förlorat sin bästa vän...

Hello, sorry för bad update, men min syster satt hemma igår och var sjuk. Jag ville inte sätta mig brevid henne vid datorn... Men nu är jag alltså här!

Jag har gjort ett kemiprov nu på morgonen, det var väldigt mycket lättare än jag hade trott. Jag hade pluggat för att det skulle vara väldigt svårt, men det var det inte. ;D happyface! Så nu ska vi ha storsamling och sedan mentorstid och sen slutar jag :D Så jäkla skönt! Så då ska jag åka hem och vila. Ikväll ska jag träna! ;D himla gosig dag!

Nu ska jag gå härifrån...

;*

Hejsan hejsan alla som läser! :D

Nu är jag äntligen här med en uppdatering om mitt liv! Anledningen till att det har blivit lite dålig uppdatering är helt enkelt att jag går NV och har ganska många prov just nu. Matte idag och Kemi på torsdag. Sedan har vi idrott snart och historia veckan efter lovet. Det kanske inte låter mycket, men jag tycker att det är i varje fall ganska mycket..

Men snart är det höstlov! Då ska jag och mina bästa åka upp till Älandsbro och vila! Mysa, basta bara vara! Så som det ska vara! Sen så ska jag borja skritta igång min ponny som blivit friskförklarad och läsa böcker! :D Jag skulle vilja börja göra om mitt rum, men det går inte än. That's life. Jag ska träna med by the way...

Åh, jag har jätteont i min käke. Det känns som om jag har något i munnen som jag vill ta ut. Men det går inte för det är en tand som håller på att växa ut... Det gör så jävla ont och jag kan inte tugga ordentligt! Saken är den att jag har varit och kollat upp det en gång. Men tandläkaren på folktandvården sa attd et var helt normalt att ha en stor knöl på insidan tanden som trycker på alla andra tänder och ger huvudvärk och gör så att jag inte kan äta. Helt nornmalt. Han tog inte ens en röntgenbild! Men vad vet jag, det kanske är så man ska göra. Jag har ju tots allt ingen tandläkarutbildnning!

Nu ska jag koka te och läsa mer Kemi...

Vi hörs ;*

är jag osynlig? 

är det något jag gör som får mig att tappa färgen och bli genomskinlig eller vad är det frågan om?

Hur ska jag göra för att det inte ska bli så här?

Jag är trött på att folk tar mig för givet. Jag är trött på att det förväntas saker av mig, saker som skulle ha blivit uppskattade om de kommit från någon av mina syskon eller ännu hellre från Jeen eller Leek. Tänk om någon av dem skulle ha fått MVG på sitt matteprov, skulle det inte ha blivit ett himla liv om hur duktiga de var och yada yada. Men vad får jag för mitt MVG... Inget, ett "bra" på sin höjd. Och hjälp, tänk om jag bara skulle få VG på min historia. Då får jag kommentaren "men varför fick du inte MVG?"

Är det ingen som förstår att detta inte är kul. Det är jobbigt och ledsamt att aldrig bli uppskattad för det jag faktiskt lyckas prestera (vilket endå är mycket). Det tar så jävla hårt när jag får lyssna på att min lillasyster är såå himla duktig när hon har lyckats få nästan samma betyg som mig, själv fick jag ett "okej" för samma sak som hon blir lyft till stjärnorna för. Det är så jäkla tröttande!

Och nu ska jag sluta skriva här, jag vill ju inte att någon ska läsa misstolka och sprida att jag är deprimerad!

;*

helloue där ute! Hoppas att ni hade en tevlig lördagkväll, det hade minsann jag. Tillsammans med Pontus och Hannah i Hannahs röda party-soffa såg jag på Brüno och en till film, undar om det var I love you Beth Cooper den hette, jag är alltså lite osäker. I  vilket fall var det mycket trevligt, trots att Brüno var allt annat än en barnfilm... Han tog både det ena och det andra, om ni fattar vad jag menar med det... Haha, den var i varje fall, snuskig eller inte, sjukt rolig. Jag skrattade genom hela filmen. Saken var bara den att jag tror att lite av humorn i filmen smittade av sig på oss i soffan. Skämten spårade smått ur.. Och när jag fick kommentaren: "Emma, kan inte du gå upp ett tag, jag och Pontus vill fixa en sak. Ta med dig te när du kommer ner, och du. Koka teet på 4an" kände jag bara vilken otroligt ful humor jag har. Haha, men kul är den.

Vi tjockade i oss både det ena och det anrda och jag har nu testat marabous nya choklad, med typ kola och valnötter. Hah, var den god eller vad! Att den var!! Men stackars Pontus kunde inte ens smaka. :(

Jag somnade i soffan, som vanligt. Jag vet inte vad jag gör riktigt, men jag somnar alltid. Det är lite pinsamt faktiskt. Men vd ska man göra!?

Nu ska ajg fortsätta kolla på Hannah när hon städar sitt rum... Kul...

Jag förstår mig inte på henne. Hon är typ jätteförkyld och har feber, men ändå ska hon tvunget städa sitt rum och sin toalett? What the hell säger jag bara...

Ha en fortsatt trevlig söndag eftermiddag mina läsare! ;*