Det Känns som om jag ska sprängas i bitar. Det käns som om jag ska börja gråta när som hellst och aldrig sluta. Jag vill inte börja gråta. Jag vill inte vara ledsen över saker och ting. Men ändå är jag det. Jag kan inte hjälpa det. Det käns som om allt är mitt fel. När det uppstår något problem, så är det mitt fel. Mitt, ingen annans. Det är som om jag får skylla mig själv. Som om jag är värd det. Att jag är värd att straffas. Det sitter något innom mig som tilltalar mig att straffa mig själv. Att det är det jag är värd. Att jag är äcklig och störig. Jag hör inga röster, jag ser inga bilder. Men det är något innom mig som skriker efter att gör illa mej själv. Jag orkar inte känna såhär Jag orkar inte känna mig smutsig och äcklig mera. Jag vill bara bli fin och vacker som alla andra. Jag vill inte må dåligt mera. Jag vill bara få slut på allting,  Men jag lyckas aldrig. Utan det blir bara sämre.

Alltid är det något fel på mig. Alltid är det något..

Okej, jag är nervös! så nervös att jag skakar.

Jag måste ringa Hannah, jag kommer inte ens ihåg när vi skulle träffas. OMG jag är pinsam!