Jag vet inte vad jag ska skriva utom: "Jag är NERVÖS".

Nästa vecka kommer bli tuff. Jävligt tuff. Först ska jag ut till näset och prata med Maggan för att hon tycker att jag behöver det. Och sen så ska jag ju fika med mina älskade vänner imorrn. (okej, för er låter det kanske bara kul, men det är inte så i min värld. Hur mkt jag än älskar dem så förstör jag bara allt med mitt prat om hur jag har det och om hur jagmår, så jag får jävliga skuldkänslor av sånt) Och sen är det det värsta av allt... Kuratorn på fredag. Jag kommer inte kunna säga nåt till henne. För tänk om hon skickar mej till psyk. Jag vill INTE till psyk.

Men om jag inte kan prata med kuratorn har jag lovat mamma och Hannah att jag ska dit frivilligt. För att prata med nån. Men ingen fattar ju nåt. Alla verkar tro att jag gillar att må såhär. Att jag bara vill ha uppmärksamhet. Men det är fan inte så. Jag skkulle helst av allt vilja att INGEN visste om det här så jag kunde skära ifred, men tyvärr. De vet och jag har lovat. Men det är så svårt. Och om jag säger "det är svårt" så säger alla bara: "Men inget är lätt, du måste vara stark, det är enda vägen ut ur det här. Jag vet att du klarar det".

Men jag då? Jag tror inte att jag klarar det själv 

Jag vill inte vara stark!

Jag klarar inte allt det här själv.