Tragiskt...

 det enda ordet som faktiskt skulle kunna beskriva mitt humör just nu.

Vad jag än säger eller gör blir det fel! fel fel fel fel. 

Och jag kan inte vara glad hur jag än försöker.

Det går bara inte.

Det värsta är att jag kommer nästan inte ihåg hur det känndes innan allt började anta sotfärg. Jag kommer inte ihåg hur det var när det fortfarande var ljust i min värld. Det enda som lyser upp är mina älskade vänner. 

Jag hoppas att det finns något bättre någonstans åt er. Världen är inte fin nog.  

Jag kan inte slappna av. Det känns som om någon håller en kniv mot min hals och bara väntar på att få skära av pulsåden. Kniven säger att om jag inte skär mej så gör den det. Att jag aldrig kommer kunna sluta. Aldrig aldrig.

Jag VET att det skulle bli lättare för er andra om jag höll det här inne för mej själv, men det går inte längre. Och så länge jag inte PRATAR med nån så behöver jag inte skära.

Och jag måste bara säga att jag är så less på alla lögner och allt som alla säger utan att mena det. Trött på mej själv med andra ord. Jag vill bara lägga mej på marken och förssvinna. Önskar att jag sögs ner i backen och försvann. Bort. Till himlen. Fast jag kommer inte in i himlen. Där får bara änglarna bo. Och jag är ingen ängel. Inte det minsta lilla. Jag är bara trasig och äcklig. Varje andetag är en ansträngning. jag börjar bli bättre på att dölja det men jag vet inte om jag orkar fortsätta. Jag vet inte om jag orkar fortsätta låtsas. För det är det mitt liv består av, att låtsas.

Jag slutar skriva innan jag berättar nåt jag inte får berätta...