idag, en dag som alla andra, inget utstickande med den. Eller är det verkligen så, jag måste tänka efter. Vad är det då som gör en dag speciell? Är det en födelsedag, en händelse, något planerat eller helt enkelt något annat?

   För mig är en speciell dag, en dag jag kommer ihåg efteråt, en dag jag verkligen kan tänka mig tillbaka till och minnas detajer hos. Lukter, smaker, vilka kläder jag hade på mig, om skorna jag hade skavde.

   En sådan dag för mig kommer alltid vara den 1 juli 2007, Pier Pressure-dagen.

Det var soligt på morgonen och jag var fortfarande trött sedan dagen innan, lite skavsår hade jag dessutom fått av mina vita byxor. Vi åt frukost på hotellet, jag minns speciellt smöret de hade där, det var äckligt!
   Efter en något uppspelt frukost gick vi en snabbtur på stan och inhandlade förnödenheter, sådom ett par strumpor, ett diadem, lite småplock och annat spännande. Efter den lilla shoppingturen bar det av till frihamnen! Vi fick gå ett tag innan vi hittade, men när vi väl fått syn på den massiva kön som bredde ut sig under bron vi stod på insåg vi att, där var det!

   Vi stod i kön en halv evighet, eller det kändes så i alla fall, och till slut fick vi komma in på festivalområdet. Där fanns så otroligt mycket att titta på, så många spännande människor och så många blandade stilar. Jag minns att vi stack ut på ett sätt, vi var nästan de enda men våra naturliga hårfärger i ett hav av svart hår med diverse olika slingor. Detta var sommaren när uutrycket "emo" föddes.

Det första bandet vi såg var det svenska bandet Neverstore, som jag minns det var de jättebra och vi hoppade och sjöng. I slutet av deras spelning  hade de spelat alla sina låtar som låg på deras skiva, utom en! Den bästa låten hade de dissat, och när bandet gick av scenen var publiken i uppror. Hela publikhavet skrek "Racer, Racer, Racer, Racer" i kör. Men som tur var sprang killarna i Neverstore tillbaka in på scenen och spelade också den låten, till allas lycka!

Resten av dagen flöt på i ett lyckorus med inslag av popcorn, äcklig mat, fina killar och bra musik, vi såg tlll exempel dett smått oseriösa bandet CKY, vi såg en liten del av The sounds' spelning vi såg också en del av Mando Diaos spelning innan vi separerades från varandra.
   Det var så här att vi ville ju ha de bästa platserna, längst fram vid scenen när allas vårat favoritband My Chemical Romance skulle spela, så vi gick fram och ställde oss direkt efter att Mando Diao slutat spela, sedan stod vi där genom Billy Talent -som var dagens näst bästa band-, Gogol Bordello -vilka sög- och Avril Lavinge, hon var ju, speciell om man säger så.

   fyra timmar senare kom de ut på scenen, mina största idoler! Gerard Way, Frank Iero, Ray Toro och Bob Bryar, Mikey var tyvärr inte där, han var på Bröllopsresa med sin fru, detta stoppade inte min glädje! Jag var i exstas och låtarna var fantastiska! Alla låtar var den bästa i mina öron, det fanns inget att klaga på, absolut inget. Hade jag fått bestämma hade jag fortfarande stått där, framför scenen, andats in den kvava luften med en liten underton av cigarettrök, lyssnat på underbar musik, hoppat för allt jag är värd och bara varit!

Detta är min dag jag aldrig kommer glömma, ni har inte fått den oklippta versionen, den sparar jag för mig själv, men ni har fått guldkornen!

Min ponny hoppar!

Hon hoppar riktigt bra dessutom, alla små blockader har släppt! Hon är den ponnyn jag alltid drömt om!

   I helgen var vi ju som ni vet om ni läst mitt tidigare inlägg i mitfors och hopptränade. Ingen av er som läser kan nog förstå vilken lycka jag har känt hela helgen! Min ponny är underbar!

   Ni kanske också vet att vi har haft problem mer oxrar och så, hon har inte velat hoppa oxrar högre än 70 cm men i helgen hoppade vi...

   Vi hoppade upp ponnysarna lite och vi slutade på 1,05. Detta var en oxer! Det blir bara bättre efteråt! Vi hoppade bana dagen efter och hon var framme och på hugget hela tiden. Och nu har ju vi uppnått vårt årsmål! banor på 80cm! wiie :D