jag älskar ordet crooked. Det är så härligt, nästan fint på ett sätt jag har svårt att definiera.

Okej, vill ni veta en sak? alla ni som läser, en -för mig- viktig sak att få ur mig.

   Jag börjar ledsna nu, jag vill inte mer, jag har alltid trott att jag skulle orka hela vägen fram, att jag inte ens skulle tveka - jag hade fel. Jag har tröttnat, jag orkar inte mer nu. En veckas tysthet och lugn skulle vara skönt, en vecka då jag inte behövde göra någonting på eget initiativ; inte åka för att träffa någon, inte rida, inte plugga, inte oroa mig för någon annan eller deras problem - detta utan att bli kallad självisk. Lite träning skulle jag vilja ha, mina böcker likaså. Sen räcker det.

Åh vad jag önskar att jag var riktigt, riktigt vacker. Så pass bländande att när jag gick förbi folk på gatan skulle de titta på mig bara för att jag var vacker.  

   Drömma kan man ju alltid göra, men det är lite tråkigt att inse att jag aldrig kommer få känna mig sådär slående vacker. Ingen kommer någonsin se mig, sucka och tänka: "oj vad hon är vacker". Jag kommer aldrig få vara den vackra flickan - och det är sorgligt.