MWAHAHAHAHAHAAA

jag har klarat mitt moppekort nu!!! 

får kanske till och med köra på LÖRDAG!!!!  

*Suck*

 Hovslagaren har inte varit här och skott Blomman än.
Det är så jävla jobbigt allt det här och det blir inte bättre av att jag inte kan prata med nån om det! Ingen orkar väl lyssna och då går jag och håller det inne och det blir bara värre och värre och till slut så blir jag så apatisk att jag inte vill göra nåt eller vara social alls. Och när det händer blir folk irriterade på mej eftersom jag är "tråkig", och då mår jag bara ännu sämre och vill göra ännu mindre o.s.v
I call it "the downward spiral" and it´s not fun at all.

Disarm you with a smile
And cut you like you want me to
Cut that little child
Inside of me and such a part of you
Ooh, the years burn 

I used to be a little boy
So old in my shoes
And what i choose is my choice
What's a boy supposed to do?
The killer in me is the killer in you
My love
I send this smile over to you

Disarm you with a smile
And leave you like they left me here
To wither in denial
The bitterness of one who's left alone
Ooh, the years burn
Ooh, the years burn, burn, burn

I used to be a little boy
So old in my shoes
And what I choose is my voice
What's a boy supposed to do?
The killer in me is the killer in you
My love
I send this smile over to you

The killer in me is the killer in you
Send this smile over to you
The killer in me is the killer in you
Send this smile over to you
The killer in me is the killer in you
Send this smile over to you

Det finns dagar då jag känner mej som om jag skulle kunna göra vad som helst! Jag har sånt högt självförtroende dessa dagar att det finns bara inte något som kan knuffa ner mej från min höga tillvaro, inte ens en millimeter. Jag är på topp helt enkelt, glad och pratig, lite svårt att koncentrera mej och sitta still, men fortfarande på bra humör.

Detta är de ”bra" dagarna.

 Det finns också dagar då det känns som om jag är jagad av något, jag vet inte vad, men om jag inte gör vissa saker på ett visst sätt så kommer ”det” komma ikapp mej, jag klarar inte av att vara lika glad. Jag blir tystare och ledsen. Tomhetskänslorna kommer först, följt av det dåliga samvetet och paniken över att jag kommer göra alla besvikna med mitt dåliga humör. Ibland känns det som om jag har en strypsnara runt halsen. Den tvingar mej att gå på tå och vara försiktig hela tiden. Minsta lilla snedtramp kommer att strypa mej. Känslan av att vilken sekund som helst falla död ner till marken är inte den roligaste måste jag säga. Efter det kommer tystheten. Den delen som egentligen är ganska behaglig för mej. Jag ”försvinner” iväg, hör inte riktigt vad alla andra säger och så.

Detta är de ”dåliga” dagarna

Men det jobbigaste är när mitt vinglande på den tunna linjen mellan ”bra” och ”dåligt” resulterar i att jag hamnar på den dåliga sidan. Det kan vara en enkel sak som att kolla på någon annan när de hoppar med sin häst, eller att känna att man inte riktigt räcker till.

Förlåt för mitt ojämna  humör, men jag kan inte ändra det för kunde jag så skulle jag, tro mej!

Är jag sist i Sverige med att upptäcka hur bra Takida egentligen är?

Varför har ingen sagt något till mej för, Jag lyssnar på "Halo" nu, Grymt bra låt. Jag gillar verkligen sångarens lite raspigt sega röst, den är verkligen härlig!  Man blir ju full i skratt, Jag var på stan en snabbis idag och gissa vad "Bury the lies" kostade? Jo, 159:-. Gissa vad Charlotte Perellis skiva kostade? Jo, 189:-, då ska vi jämföra... Lika många låtar lika nya. Hmm... Jag fattar inte varför hennes skiva är 30:- dyrare...

Lyssna iallafall på låtarna "Halo" och "Reason to cry" om ni vill höra nåt nytt bra. 

xoxo

Fuck! Jag blir så less på mej själv, hela dagen och de senaste dagarna har varit glada och inget har känts riktigt jävligt, men nu så känner jag paniken komma krypande längs med ryggen...Det började alldeles nyss, jag trodde det kröp en spindel på min arm, jag var helt säker på att den var där, men så försökte jag borsta bort den och den bara stannade kvar, jag fick panik och ropade på pappa, men han såg ingen spindel. Jag var tvungen att gå ner och tvätta armen i kallvatten för att få bort den och så här i efterhand vet jag inte om den var där över huvudtaget. 
Och mitt andra lilla problem är att jag fick veta av min mamma idag att hovslagaren fortfarande inte varit hos oss.. Det känns så jävla hopplöst alltihop! Vad fan är det för mening? Det kommer endå inte att bli bra! Jag känner mej så jävla misslyckad just nu. STACKARS LILLA SÖTA PONNY! Jag vill inte att det här händer, och det värsta är att det är mitt fel! Om jag bara känt att hon inte var fräsch i benen tidigare så skulle hon kanske inte vara lika mycket halt! Om jag bara märkt det inna KM:et i hoppning i alla fall. Jag är helt övertygad om att det var därför vi vägrade ut oss. Jag hatar det här!
Jag älskar henne så extremt mycket att jag får tårar nu bara av att tänka på vad som kommer hända om hon inte blir bra igen!

Jag är stolt över mej själv!

Jag kan vara social och tycka att det är kul även fast det blev som det blev med Ponnyn.

Jag har ju inte vaelat göra någonting alls förrän nu i helgen. Det har varit som en blockad i min hjärna, som om någon sa åt mej: "Nä, du får inte göra nåt. Det vore att svika henne!" Men jag har insett att även fast hon är halt måste mitt liv gå vidare. Jag måste få vara ledsen, det är naturligt men life goes on...

Fuck vad svårt det var att skriva ner det här, svikarkänslorna kommer tillbaka på en gång, men nu är det i alla fall sagt! sådärja!

BRA EMMA!