borde inte det onda gå över? likt ett infekterat sår som sakta läker ut och blir helt igen. Jag kanske har fått en multiresistent bakterie i mitt sår. Det kanske är därför det inte slutar vara och äckla sig. Jag får väl låsa in mig i ett isoleringsrum och vänta på att det går över helt enkelt...

snart är det ett halvår sedan vi tog bort min älskade ponny. ett halvår har snart gått utan min Blomma.
     Ett halvår.
     Ett halvt år. 
     Sex månader utan henne.
Vissa dagar går det bra. Vissa dagar kan jag se tillbaka med glädje på den fina tid vi hade, men sen. Vissa dagar fungerar det inte, vissa dagar kan jag inte se annat än bara hur ont det gjorde att förlora henne. Jag trodde aldrig att hon skulle försvinna. Jag hade den barnsliga uppfattningen att hon var evig. En Blomma som inte kunde vissna. Vissna gjorde hon ju inte heller, men hon blev skadad och vi var tvugna att ta bort henne.

     Världen ska veta att jag saknar henne, varje gång jag går ut i stallet saknar jag henne, varje gång jag kollar på kort saknar jag henne, varje gång jag ser hennes namn saknar jag henne. Varje gång jag går ut i stallet och ser hennes benskydd, träns och sadel saknar jag henne. Varenda gång jag hoppar med Jackie och det går riktigt jävla bra tänker jag på Blomman. Jag tänker på henne, vart hon är nu. Om hon på något sätt saknar mig, om hon existerar någonstans, om hon på något sätt fortfarande finns med mig.

Jag hoppas hon finns där. Att hon står med sina fina ögon och vaktar över mig, lite som en turängel. det är vad jag önskar.