jag är väldigt bra på att döma folk, ha förutfattade meningar om allt och alla. Det är inget jag gilalr eller är stolt över, men jag vet att det är så. Jag försöker faktiskt till och med göra något åt det hela, men jag lyckas inte speciellt bra.

Det finns en person i min närhet som jag haft en stark bild av, jag har placerat personen i ett fack och stängt locket. Locket har nu flugit av och ut ur facket kommer något helt annat än vad jag trodde mig ha lagt dit. En annan människa. Är det verkligen samma som jag omilt knuffade in och struntade i. Det vet jag inte till 100%, men just nu ser det ut som om jag begått en stor miss. Denna person verkar i det nya ljuset som en person jag skulle kunna tycka om, som en person jag kanske vill lära känna. Som en person som är väldigt lik mig...

Hur ska man egentligen kunna veta med människor, hur ska man kunna veta vem man kan lita på och vem man inte kan lita på? Hur ska man kunna veta vem som är en vän och vem som inte är det. När jag sitter här mitt i natten kommer alla frågor jag på dagarna knuffar bort och knackar mig på axeln. Filosofiska funderingar blandat med randon vanliga frågor, allt i en enda salig röra som smakar bittert. Frågor med krångliga svar har den egenskapen. Bitter eftersmak.

Som att dricka te som dragit för länge. Det smakar bra att få veta, men eftersmaken är bitter.