humöret styrs ganska mycket av vädret i mitt fall. Idag var det grått och regnigt ute. Det mest deprimerande vädret jag varit med om på länge. Sängen kändes som ett bra ställa att stanna i morse när jag tittade ut genom fönstret, men stannar jag i sängen förstör jag bara för mig själv. Så jag klev upp.

Varför vet jag egentligen inte. Ska jag slänga iväg en vild gissning var det nog för att jag skulle åka in och träna, det brukar få mig på bättre humör. Inte idag. Alla som var på gymet idag var vältränade och såg glada ut. Jag var tvärt om idag, på bägge punkter.

Men egentligen vill jag bara skratta åt mig själv när jag tänker såhär. Tänk om någon såg in i min hjärna och läste mina tankar, den personen skulle skratta, så varför tillåter jag inte mig själv att skratta?

Jag tror det är för att jag inte gillar att skratta åt tragik.

jag är missanpassad.

jag har vant mig vid att inte kunna leva så nu gör jag det endå. Är det inte konstigt vad man kan vänja sig vid?

Jag är sjutton år och vet inte hur man lever. Jag vet inte hur det är meningen att man ska leva och jag har aldrig heller riktigt levt. Det har varit små fragment.. Små små bitar av vad som kanske, någon gång, kan ha varit delar av ett liv.
Men alldeles för små för att räknas.

Jag är sjutton år och lever.

Men vad lever jag?

Ett liv?

Knappast. Jag skulle mer säga att jag lever avsaknaden av ett liv.

Uppfatta mig inte fel.

Jag har väldigt vackra vänner och mina föräldrar är snälla. Jag har ett hus att bo i och jag har en fin liten ponny som jag älskar.

Men jag lever inte.

Mitt liv går på stand by. Jag ramlar och reser mig, jag skrattar och pratar. Men det har ingen mening.