första tävlingen för året imorgon*!

Dressyr på Timrå. Jag är peppad ska ni veta. sjukt peppad. Jag och Jackie kommer göra bra ifrån oss. Det känns bra i min kropp och idag var hon mjuk och följsam. Hoppas att hon blir som sist. Spänner upp sig snyggt när vi komemr fram till tävlingsplatsen! hehe.

Men men, jag borde ha gått och lagt mig redan. klockan är mycket och om jag inte sover kommer morgondagen bara bli jobbig! ;)

Sov sött!

mina senaste två veckor har inte varit de bästa. Jag har inte mått tip top och jag har väl betett mig därefter. förlåt. Jag kan inte hjälpa det men ibland är det bara som att det slår slint där "uppe" någonstans. Jag menar förstås i min hjärna. Men det känns verkligen som att det slår slint. Jag snedtänder på livet och det ger upphov till alla möjliga konstiga reaktioner. Vissa värre än andra...

Med andra ord. I might not have been quite myself. Men för att inte gräva ner mig: Det känns bättre och bättre. Dagarna som går tvättar bort det jobbiga..

Idag har jag dock gjort något otroligt bra. För både min psykiska och fysiska häla. Jag har sprungit en förbannat lång runda. Nästan en mil blev det! :D

Nu känner jag mig alltså ganska bra. Jag har idag: pluggat på tyskaglosorna, sprungit, ätit nyttigt, gjort bra ifrån mig (?vet inte säker än men det kändes så?) på matteprovet och skrivit blogg nu då!

Nu ska jag sluta skriva och koncentrera mig på Per Morberg. Han är klockren. "Vad blir det för mat" på tv4+. :D roligare kock finns inte!!!

;*

hur hur hur?

Hur är det möjligt att denna lilla blogg snart ska komma att fylla två år? Den är mina darling och kära vän. Jag förstår inte att tiden gått såå fort! :O

Heh, och nu funderar jag då... Hur kan vissa bloggar bli jättekända på ungefär några månader och andra bara ligga och flyta runt i flera år? ;) det är en ganska underhållande tanke. Tänk om min lilla mini-blogg skulle helt plötsligt få massor med besökare. Hur obehagligt skulle inte det vara!!! ;)

Nä, jag nöjer mig med mindre än 50 om dagen. Det är alltid kul om folk läser, men när det blir för många som ser tycker jag att det blir aningens obehagligt faktiskt.

Nu ska jag gå och packa en väska, för vet ni vad, jag ska sova hos HanniZ ikväll.!

/yours truly!

and did you ever think...

Well I didn't.

yehee, '

igår var en konstig dag. Många konstiga känslor och konstiga intryck som resulterade i konstiga handlingar. Jag känner mig bättre nu än då. Idag är bättre än i fjol, men det säger inte så mycket. Jag är glad men inte alltid lycklig.

You can say what you want

But i don't care what you say

So it really doesn't matter what you think!

Åh, mina darlings är väl för söta! I torsdags hade de planerat en skattjakt runt stan åt mig. Försenad födelsedagspresent. De är så himla söta! De hade gjort ledtrådar och lämnat på olika butiker, sedan när vi kom hem hade de lagat middag och planerat spa-kväll med film!

Jag älskar er! Tack så mycket underbara älskade!

halvåret har gått,

I don't feel any different.

Äh, wtf. Jag har inget att skriva, jag saknar henne som ett as, that's it!

borde inte det onda gå över? likt ett infekterat sår som sakta läker ut och blir helt igen. Jag kanske har fått en multiresistent bakterie i mitt sår. Det kanske är därför det inte slutar vara och äckla sig. Jag får väl låsa in mig i ett isoleringsrum och vänta på att det går över helt enkelt...

snart är det ett halvår sedan vi tog bort min älskade ponny. ett halvår har snart gått utan min Blomma.
     Ett halvår.
     Ett halvt år. 
     Sex månader utan henne.
Vissa dagar går det bra. Vissa dagar kan jag se tillbaka med glädje på den fina tid vi hade, men sen. Vissa dagar fungerar det inte, vissa dagar kan jag inte se annat än bara hur ont det gjorde att förlora henne. Jag trodde aldrig att hon skulle försvinna. Jag hade den barnsliga uppfattningen att hon var evig. En Blomma som inte kunde vissna. Vissna gjorde hon ju inte heller, men hon blev skadad och vi var tvugna att ta bort henne.

     Världen ska veta att jag saknar henne, varje gång jag går ut i stallet saknar jag henne, varje gång jag kollar på kort saknar jag henne, varje gång jag ser hennes namn saknar jag henne. Varje gång jag går ut i stallet och ser hennes benskydd, träns och sadel saknar jag henne. Varenda gång jag hoppar med Jackie och det går riktigt jävla bra tänker jag på Blomman. Jag tänker på henne, vart hon är nu. Om hon på något sätt saknar mig, om hon existerar någonstans, om hon på något sätt fortfarande finns med mig.

Jag hoppas hon finns där. Att hon står med sina fina ögon och vaktar över mig, lite som en turängel. det är vad jag önskar.

humöret styrs ganska mycket av vädret i mitt fall. Idag var det grått och regnigt ute. Det mest deprimerande vädret jag varit med om på länge. Sängen kändes som ett bra ställa att stanna i morse när jag tittade ut genom fönstret, men stannar jag i sängen förstör jag bara för mig själv. Så jag klev upp.

Varför vet jag egentligen inte. Ska jag slänga iväg en vild gissning var det nog för att jag skulle åka in och träna, det brukar få mig på bättre humör. Inte idag. Alla som var på gymet idag var vältränade och såg glada ut. Jag var tvärt om idag, på bägge punkter.

Men egentligen vill jag bara skratta åt mig själv när jag tänker såhär. Tänk om någon såg in i min hjärna och läste mina tankar, den personen skulle skratta, så varför tillåter jag inte mig själv att skratta?

Jag tror det är för att jag inte gillar att skratta åt tragik.