jag är missanpassad.

jag har vant mig vid att inte kunna leva så nu gör jag det endå. Är det inte konstigt vad man kan vänja sig vid?

Jag är sjutton år och vet inte hur man lever. Jag vet inte hur det är meningen att man ska leva och jag har aldrig heller riktigt levt. Det har varit små fragment.. Små små bitar av vad som kanske, någon gång, kan ha varit delar av ett liv.
Men alldeles för små för att räknas.

Jag är sjutton år och lever.

Men vad lever jag?

Ett liv?

Knappast. Jag skulle mer säga att jag lever avsaknaden av ett liv.

Uppfatta mig inte fel.

Jag har väldigt vackra vänner och mina föräldrar är snälla. Jag har ett hus att bo i och jag har en fin liten ponny som jag älskar.

Men jag lever inte.

Mitt liv går på stand by. Jag ramlar och reser mig, jag skrattar och pratar. Men det har ingen mening.  

Seriöst, Fysik A... Vilken jävla helveteskurs. FY FAN.

I vilket fall, hittade jag mer motiverande saker att skriva om.

Min pappas tjej/fästmö/whatever krossade precis mina drömmar om att någonsin få bo i ett decent fint hus. Vårt hus ser ut som crap. Det är fult och rörigt och seriöst smaklöst "inrett" om man kan kalla det inrett över huvudtaget...

Anyways, vi ska göra om här hemma (någon gång i framtiden) och jag hoppas att detta hinner hända innan jag flyttar ut, men samtidigt inte. Det kommer se förärligt ut här hemma när hon får gå lös. Två konkreta exempel:

1. Hon har snickrat sina egna skohyllor av plankor som hon inte sågat eller något. Hon har bara spikat ihop rondom plankor och ställt in dem i vårt hus. inte målat dem eller slipat eller något.

2. Vi kollade precis på "Sveriges fulaste hem" och hon tyckte att före-huset var finare än efter-huset. Hon blev upprörd och frågade på sin dåliga brutna svenska "Varför dom göra så? Det fult!"

Kan någon snälla  skjuta mig. Jag hatar att bo fult. Det är psykiskt jobbigt. Och nu insåg jag att det aldrig kommer bli fint här. Jag kommer få bo fult tills jag flyttar hemifrån.

Nu ska jag gå och sörja mina drömmar. De dog precis.

May they rest in peace!  

Jag är så trött nu. Jag har varit hos optikern (för ca 3-4 veckor sedan) och de sa att jag hade brytningsfel och var närsynt. Inget mer med det utan jag beställde bågar och de gjorde glas. Dessa skulle vara klara att hämta inom 14 dagar. Jag har fortfarande inte hört ett ljud om mina glasögon. Jag har ringt och frågat, men de har inte kommit. Min pappa har ringt och frågat, men de har fortfarande inte kommit. Nu till  varför detta är ett major problem för mig just nu:

     Mitt huvud gör ONT! Jag har ett brytningsfel i mitt öga som gör att jag får huvudvärk. Kul. Kul att de förbannade jävla glasögonen inte kommit. Kul att detta hindrade mig från att gå till skolan idag. Kul, verkligen.

Detta betyder att jag suttit här hemma i kovland hela dagen utan vettig sysselsättning. Det känns så jävla värdelöst! Jag är ju inte ens sjuk!!!!! Jag har bara förbannat ont i huvet. Oh well, jag komemr klara mig ikväll dock. I found one real huvudvärkstablett jag hade kvar sedan long ago, så ridningen är räddad nu. Tack för det i alla fall!

Fuck you glasögontillverkare!

Huhu vilken underbar konsert jag har varit och sett. 30 Seconds To Mars på Fryshuset var obeskrivbart. Så bra att det inte finns ord.

Det där var bara en parantes innan det "riktiga" inlägget börjar...

Nu så.

Nästa helg måste jag utrymma mitt hus, Dao ska tydligen ha fest -.-' gah. Det blir väl till att åka upp till norrbäcken och gömma mig i min ensamhet.

På tal om ensamhet.

Jag har känt mig lite ensam på sistone, trots att jag varit omgiven av människor jag älskar och som jag vet älskar mig. Trots detta finns det små korn av ensamhet inom mig, de är så små att de inte alltid känns, men ibland råkar jag bita på ett och då sprider sig smaken i min kropp.

What am I doing wrong, why am I feeling alone?

Nu måste jag rycka upp mig! kan inte fortsätta såhär. Jag bryter ihop över absolut ingenting. Vad fan är det!? SKÄRPNING!

jag är väldigt bra på att döma folk, ha förutfattade meningar om allt och alla. Det är inget jag gilalr eller är stolt över, men jag vet att det är så. Jag försöker faktiskt till och med göra något åt det hela, men jag lyckas inte speciellt bra.

Det finns en person i min närhet som jag haft en stark bild av, jag har placerat personen i ett fack och stängt locket. Locket har nu flugit av och ut ur facket kommer något helt annat än vad jag trodde mig ha lagt dit. En annan människa. Är det verkligen samma som jag omilt knuffade in och struntade i. Det vet jag inte till 100%, men just nu ser det ut som om jag begått en stor miss. Denna person verkar i det nya ljuset som en person jag skulle kunna tycka om, som en person jag kanske vill lära känna. Som en person som är väldigt lik mig...

Hur ska man egentligen kunna veta med människor, hur ska man kunna veta vem man kan lita på och vem man inte kan lita på? Hur ska man kunna veta vem som är en vän och vem som inte är det. När jag sitter här mitt i natten kommer alla frågor jag på dagarna knuffar bort och knackar mig på axeln. Filosofiska funderingar blandat med randon vanliga frågor, allt i en enda salig röra som smakar bittert. Frågor med krångliga svar har den egenskapen. Bitter eftersmak.

Som att dricka te som dragit för länge. Det smakar bra att få veta, men eftersmaken är bitter.

Hej

Jag trodde jag var klar med väljandet för cirka ett år sedan då jag valt gymnasium, men inte då. Nu ska jag börja välja individuella val också. Som omd et inte vore nog svårt att försöka få MVG i alla kurser, sen ska jag välja kurser som ger meritpoäng också! Jag blir ju galen!

Vad ska jag berätta mer för er.. Jag vet faktiskt inte. Jag vill dela med mig, skriva om mina känslor. Hellst av allt skulle jag vilja fånga min insida i ord men det fungerar inte så. Jag vill inte fläka upp mig inför hela världen. Jag vill inte visa upp mina ärr för alla..

Jag vill att ni ska veta, men jag vill inte behöva berätta.

Jag har återfått min blogglust, det innebär att jag kommer börja uppdatera igen.

I helgen har jag varit på flera spelningar. Fredagen bjöd på Square Inch, Banana Armour och ett tredje band jag inte minns. Lördagen bjöd på Billy Talent. Musik är verkligen det som är bäst!

Vi stod långt fram på Billy Talent, det var trångt och jävligt, farligt för någon som är så pass liten som mig men trots detta så var det underbart. Jag vet dessutom teorin bakom en bra mosh pit! 

Billy Talent är så jävla bra live! Det var andra gången jag såg dem nu i helgen och jag är så glad att jag fått en andra chans att se ett av mina favoritband.

Jag lyssnade knappt på billy talent sist vi såg dem, det vara bara för att jag skulle se MCR som ajg stod där, längst framme vid scenen. Jag har svurit över detta så många gånger. Jag behöver dock inte svära mer... Jag har nu sett dem. Underbart! Så jävla bra.

Åh, jag är trött, det har varit mycket i helgen. därför ska jag gå upp och lägga mig nu. Slå på skivor och sova.

Vi hörs ;*  

Jaa, som ni ser i rubriken så har jag absolut ingen lust eller inspiration till att blogga just nu, jag har inget att dela med mig av, inga dikter jag vill lägga upp och inget jag behöver få ur mig. Jag är väldigt väl-balanserad just nu, jag har allt jag vill ha (nästan) och mitt liv är väldigt skönt att leva. Därför har jag bestämt mig för att ta en liten BLOGGPAUS, jag kommer komma tillbaka, men troligen inte denna månad. Möjligen efter Billy Talent, eller möjligen efter min födelsedag. Vi får se. .

Detta beyder alltså, kära läsare, att det här är det sista ni läser från mig på ett tag. I will return though!

Ja, så hej då så länge, vi hörs!

XOXO!