Förlåt!

förlåt för att jag är så jobbig med mina humörsvängningar

förlåt för att jag förväntar mej nästan omänskliga saker från er

förlåt för att jag kräver mycket

förlåt för att jag inte ger något tillbaka

förlåt för mina sår på armen jag hoppas att ni inte tar på er något

förlåt för alla gånger jag förstört med mitt dåliga humör

förlåt för att jag är så känslig

förlåt för att jag kanske sårat er 

förlåt för att jag är som jag är 

förlåt för att jag beter mej som en omogen skitunge

förlåt för hur jag hanterar smärta och sorg

förlåt för att det går ut över er

förlåt för all huvudvärk och smärta jag och mina problem orsakat 

förlåt för att jag tynger ner er med mina problem när jag inte orkar 

förlåt för allt! 

Jag vet inte riktigt vad jag skulle ha gjort

om inte Hannah tagit sej tid att lyssna på mej

när jag behövde det som mest.

Jag vet seriöst inte vad som hade hänt om

jag inte fått ur mej det. Och Andrea, som alltid

lyssnar och kommer med smarta förslag,

ibland för smarta för att jag ska fatta men i alla fall.

Amanda, kan man prata med om allt

(kan man förresten med er alla) och hon har

alltid ett uppmuntrande ord på lager. Härlig tjej!

Och Bella, den snällaste personen som finns t

ror jag bestämt. Det finns väl ingen som är lika

genomsnäll och härlig som Bella. Våra härliga

minnen och alla minnen vi inte har skapat än?

Jag kommer aldrig glömma er ni har en speciell

plats. Utan dessa underbara människor skulle jag

nog ha varit död (eller i alla fall inlåst på psyket) nu.

Ni har hjälpt mej igenom så mycket skit! Och jag har inte ställt upp lika mkt tillbaka, men jag ska försöka bättre i framtiden. Det finns bara två saker att säga:

Tack för allt, jag älskar er! <3    

Why not just talk to me!?

snälla lilla vän, om du läser... Jag bryr mej jättemycket om dej och jag vill inte att du bara stänger mej ute, prata med mej istället. Snälla Hannah!

Och please, ring mej du svarar inte i någon telefon, och din häst hur är det med henne!? Hannah! snälla!

Jag minns fortfarande den sommaren vi slutade åttan, alla jag kände skulle resa bort till sommaren. Alla utom jag. Själv så skulle jag tillbringa början av sommaren med min lillasyster och min pappa på hans hästgård i Jämtland. Visst, jag erkänner på en gång;  jag älskar hästar, men jag hade mycket hellre följt med mina bästa kompisar Tina och Sandra till Gotland. De hade faktiskt frågat mej flera gånger, men min pappa var obeveklig. Jag skulle åka med till hans hästgård även om det så vore det sista jag gjorde.   

Dagen var kommen då vi skulle åka till pappas gård. Jag och min lillasyster hade tagit med oss halva huset kändes det som när vi kom bärandes på alla våra väskor. Pappa kom springande och mötte oss på uppfarten till hans gård. Taxin hade nämligen vetat exakt vart vi skulle och skjutsat oss dit. ”Hej! Vad kul att se er!” Nästan skrek pappa och lyfte upp Joanna i luften samtidigt som han kramade om henne.  ”Jag har saknat dej med”, svarade jag och kramade frånvarande om honom. ”Kom nu tjejer så går vi in och äter middag, det håller ju på att bli mörkt, och dessutom måste ni se vårt nya ungsto!” Vi gick in i det vita tegelhuset och åt middag. Jag kände mej trött, så efter middagen när vi kollat på pappas häst, som för övrigt hette Lissy, gick jag direkt upp på ”mitt” rum och la mej ner i sängen. Jag somnade nästan på direkten.  

Nästa morgon vaknade jag utvilad av att pappa kom in och väckte mej. Han hade med sej en bricka, fylld av frukt, mackor, juice, kaffe och annat smått och gott man kan äta till frukost. ”Idag tänkte jag att vi kanske skulle åka och bada. Och om du vill så kan du få följa med ut och rida.” Han log och jag kände bara hur mycket jag egentligen saknat honom. ”Ja det vill jag!” Vi åt och pratade i nästan en timme, då kom Joanna in och undrade om vi var klara att åka till badplatsen snart. Vi hjälptes åt att plocka undan frukosten och satte oss sedan i pappas skruttiga Volvo. Vi använde inte den ”fina” Jeepen när vi bara skulle smååka. Volvon rullade av uppfarten och ut på den knaggliga grusvägen. 

Vi kom fram till badplatsen tio minuter senare. Jag steg ur bilen och tittade mej nyfiket omkring, och där stod den finaste killen jag någonsin sett. Han hade bruna ögon och mörkbrunt lite smårufsigt, lockigt hår. Han var ganska solbränd och kanske 175 lång. Plötsligt började han gå fram emot oss. Jag trodde mina knän skulle vika sej, så snygg var han. När han var framme vid oss så stannade han och hälsade glatt på mej. ”Hej dej har jag inte sett förut. Jag heter Micke!” Han sträckte fram sin hand, jag tog honom i handen och log lite blygt. Han började sedan prata med min pappa som om de varit bästa kompisar eller något. ”Jag är ledsen att jag inte har hunnit komma över och kolla på nyförvärvet än, Jag har haft fullt upp. Du vet det blir ju lite jobbigt när flickvännen gör slut.” Han log ett ledset leende och fortsatte sedan prata med pappa. Under tiden gick jag och Joanna iväg med vår filt och bredde ut den på stranden. Vi klädde av oss våra kläder och hjälptes åt med att smörja in sololja på varandras ryggar. När vi var klara ropade Joanna på pappa, men han svarade att han och Micke hade lite att prata om och att de skulle komma sen. ”Jaha typiskt!” sa Joanna ironiskt. Jag började fnissa och skrek ”Sisten i vattnet förlorar!”  Vi sprang som galningar över stranden och kastade oss i det blåa vattnet. Jag och Joanna kan bada länge, det finns nog ingen som slår oss men efter en och en halv timme i det små kyliga vattnet fick också vi ge upp. Vi sprang huttrande upp till vår filt och virade in oss i varsin mjuk handduk.   När vi torkat och lagt oss utanpå handdukarna för att sola kom pappa och Micke tillbaka. ”Vad har ni gjort så länge?” Undrade Joanna. ”Jo, började pappa, det var så att vi tog och åkte hem en sväng. Jag ville visa Lissy. Jag hoppas att det inte gjorde något!” Pappa lät orolig, som om vi skulle bli ledsna för att han åkt iväg ett tag, vi hade ju i alla fall varandra. ”Ska vi bada?” Micke hade klätt av sej kläderna och stod nu framför mej med utsträckt hand endast iklädd ett par grönsvarta badbyxor. ”Visst!” svarade jag och tog hans hand. Vi sprang sen hand i hand ner mot stranden och kastade oss i vattnet. Det svalkade skönt och vi låg säkert i vattnet i en halvtimme eller så innan pappa kom och sa åt oss att vi måste åka hem om vi skulle hinna rida och fixa i stallet. Hans hästskötare hade nämligen ledigt i några dagar. Vi klev upp ur vattnet och jag kollade ner på mina händer, de var nu skrynkliga som russin efter allt badande. Vi struntade i att klä på oss utan vi tog varsin handduk och la på sätena i bilen så den inte skulle bli blöt.  

I stallet var det nu rent och snyggt, jag var smutsig om händerna och hade skit under de annars så rena naglarna. Ramone stod på stallgången och stampade med hoven, hon ville verkligen ut. Nu väntade vi bara på pappa. Jag och Micke hade varit klara i evigheter och stod nu på stallgången och pratade om allt möjligt. Jag tänkte för mej själv att det var synd att det inte fanns fler som Micke. Allt skulle vara så mycket lättare då. 

Efter ridturen (som jag inte orkar återge) så tog Micke sin epa och åkte hem. Jag och pappa gick in och fann maten stå serverad på bordet. Joanna hade lagat lasagne. Jag måste säga att är det något hon kan Joanna så är det att laga mat. Efter middagen kände jag mej lite trött så jag gick upp på mitt rum (som kändes mycket mera mitt än igår) och la mej på sängen för att vila. Jag tog fram min mobil och kollade på displayen; tre mottagna meddelanden och ett missat samtal. De kom allihop från Sandra. Hon skrev att hon saknade mej och undrade hur det var här och hur jag mådde. Hon och Tina hade träffat maaaasssa nya kompisar. Hon skrev också att hon tyckte synd om mej för att jag var tvungen att ”sitta fast i en håla i skogen”. Jag blev så jävla förbannad. Hur visste hon hur jag hade det. Jag blir bara så less när folk gör så. I alla fall, så gick jag ner till pappa och Joanna som var mitt inne i en ”sagan om ringen film”. Jag satte mej i soffan och kollade med dem. När filmen var slut så var klockan nästan elva och jag kände mej alldeles slutkörd så jag gick och la mej.  

Ungefär på detta sätt såg de närmaste fyra dagarna ut, vi åt, vi badade, vi red och Micke kom och så vidare. Dagarna flöt på i en behaglig rytm ända tills en solig morgon ungefär en vecka efter att vi kommit till Jämtland… 

Dagen började som alla dagar, trodde jag. Det enda som skiljde sej var att det inte var pappa som kom in och väckte mej, det var Micke. Han drog undan en bit av mitt täcke och kröp ner i min säng tillsammans med mej, i denna stund insåg jag att det inte var pappa så jag slog upp ögonen och möttes av hans fina leende och mörkbruna ögon. ”Hej!” sa han och tog tag i min hand. ”Hej själv.” Svarade jag och log. Jag kände hur hela min kropp längtade efter att kyssa honom, varenda cell i min kropp skrek efter Mickes läppar. Det var som om han läst mina tankar för precis när jag trodde att jag inte skulle klara att bara ligga här längre, lutade han sej över mej, strök håret ur mitt ansikte och kysste mej. Det var en så underbar känsla, mycket bättre än jag någonsin föreställt mej att det skulle vara första gången man kysste någon. Det kändes som om all tid försvunnit ur världen och att det bara fanns vi två kvar. Efter ett tag, som känts som flera timmar, avslutade vi vår kyss. Jag strök honom över kinden och bara älskade mitt liv. Jag körde mina fingrar genom hans bruna hår. Jag tog en slinga och tvinnade mellan fingrarna. ”Jag förstår inte de som inte tror på kärlek vid första ögonkastet.” sa jag.”Inte jag heller” svarade Micke. ”Jag vet inte men det kändes som om du var något speciellt redan allra första gången jag såg dej.” Jag tittade förvånat upp. ”Vad menar du?” frågade jag och kramade hans hand. ”Jo du vet för två somrar sedan när du var här på lovet, Jag hade precis börjat rida en av din pappas hästar. Jag vågade inte prata med dej men jag tyckte, eller hoppades att du kollade på mej ibland.” Jag var mållös. Det var verkligen som om han läste mina tankar. Hur i hela friden hade det gått till. Jag hade ju varit störtkär i honom hela sommaren, men bara inte vågat sagt något. ”Jag kände samma sak för dej, hur konstigt det än låter.” Svarade jag och kysste återigen hans mjuka läppar.  

Efter vad som känts som timmar beslutade vi oss för att kliva upp ur sängen. Micke klev ur först och när han vände sej mot mej insåg jag hur fin han egentligen var. ”Har du någon aning om vart pappa och Joanna är?” Frågade jag. ”Ja, dom ska sova i er lilla stuga borta vid skogen i helgen. Vi har huset för oss själva.” Min hjärna arbetade på högvarv. Hur hade det här gått till? Skulle jag och Micke vara själva i vårt hus, en hel helg? Det var ju nästan för bra för att vara sant. Visserligen var det bara den här helgen, måndag och tisdag kvar innan vi skulle åka hem till Sundsvall igen. Jag kände hur en klump började växa i min hals, hur skulle jag och Micke göra nu, hur skulle vi kunna träffas? Vi skulle ju vara jättelångt ifrån varandra. ”Micke, jag måste åka hem till min mamma på tisdag kväll.” sa jag och kände en tår rulla nerför min kind. ”Jag vet älsklig, men det ordnar sej. Kan vi inte ta vara på den tid vi har tillsammans just nu istället för att gråta över det som kommer?” Han tog mej i sina armar och kramade om mej länge och mjukt. Han var ju så underbar Micke.  

Jag och Micke hade en av de bästa helger jag upplevt. Men nu var den slut och så var också min tid hos pappa för den här sommaren. Jag, pappa, Joanna och Micke stod på tågstationen. Jag grät floder. För en gångs skull hade jag lyckats träffa någon som jag älskade, som också älskade mej och visst var det typiskt att han måste bo i Östersund. ”Hejdå pappa!” snyftade jag fram och gav honom en kram. Vi ses om två veckor när du kommer ner till Sundsvall. Han log och kramade om mej ”Hejdå tjejer!”, sa han, det var jättekul att ha er här. Ni får se till att komma upp oftare så jag inte längtar ihjäl mej efter er.” Jag tog ett snyftande steg fram emot Micke som till min förvåning inte alls såg ledsen ut. Han såg rent ut sagt glad ut. ”Hejdå Micke, vi ses något. Och jag ringer dej något när jag kommer hem. Jag snyftade till. Jag älskar dej, det vet du. Du är det bästa som hänt mej, någonsin. Bara så att du vet.” Sa jag tog upp mina väskor och gick med nerböjt huvud och tårat ansikte mot tåget. ”Karin, vänta!” Micke kom ikapp mej och stoppade mej med ett fast tag om min arm. Du tänkte väl inte gå utan mej?” Hela han log. Han riktigt strålade som en sol när ha sa det. ”VA? Vad är det du säger?” Jag var alldeles till mej. Vad menade han nu. ”Jo, jag har släktingar i Sundsvall och jag ska bo hos dem i år… Jag ska byta gymnasium också. Jag ska läsa på Hedbergska.” Jag tvärstannade mitt på perrongen släppte alla mina väskor och kastade mej om halsen på honom. Vi kysste varandra och jag hörde avlägset någon som busvisslade, men det kändes som om det hände i en annan tid än vår. I mitt universum fanns bara jag, Micke och vår framtid tillsammans.    

EmmaJosefina Åkerberg den 29 januari 2008

hahahahahaaaa!

Jag ligger på plats 24 över mest aktiva bloggare, *tss* jag dör!

Hahahaaa, Flummig_tjej_93.se

trodde aldrig att jag skulle hitta nån som påminner mej så mkt om mej själv, och speciellt inte på en bloggsida!  

Jag älskar att bitas och jag älskar BLOD!
det finns bara inte i min värld att vara utan!  
Nä, nu ska jag gå och undersöka min
teori om handleden och tänderna...

Puss på Theo för att hon är en sån

härlig person (det lilla jag känner till i alla fall) 

wiiie nu ska jag se på OC och sen ska jag sova i min säng efter att jag har stillat min obsession av att *..... ...* <--- secret!

Puss allihopa hoppas att era liv inte suger lika mkt som mitt gör nu!