Jag känner mig fläckig.

växelvis såhär

växelvis sådär

Jag vet inte om det är positvit eller negativt.

Emma, det är inte speciellt bra. Du uppfattas som förvirrad.

I hear you, men on the other hand... Jag kanske är förvirrad.

Jo, det är ju sant. Det kanske du är. Tur att du har mig.

Ja James, vad skulle jag göra utan dig?!

All i ever wanted, all i ever needed was here, in my arms.

Nu ska jag gå ut och bygga en sjukhage åt stackars Jackie-darling. Hon behöver min kärlek och omsorg! Jag ska älska henne frisk!

Jag saknar er mina änglar. Ni fattas mig. Även om jag inte förlorat er. Jag saknar att ha er nära. Jag saknar att kunna krama er. Jag saknar er helt enkelt!  

jag är trött. Extremt trött och slut i kroppen och huvudet.

Sömn låter som något lockande, men inte kan man åka hem från skolan för att sova.

Att sova bort resten av veckan känns som något jag skulle kunna tänka mig. Men hur ska jag då kunna gå ut i stallet och pussa på min fina lilla ponny med ont i benet?

Och on the other hand. Hah. Vad tror jag egentligen. Jag har svårt att somna. Skulle jag somna om jag gick hem och la mig?

Nej.
Skulle ajg lyckas sova längre än 7 timmar om jag mot all förmodan somnade?

Nej.

Dåså

hur hur hur?

Hur är det möjligt att denna lilla blogg snart ska komma att fylla två år? Den är mina darling och kära vän. Jag förstår inte att tiden gått såå fort! :O

Heh, och nu funderar jag då... Hur kan vissa bloggar bli jättekända på ungefär några månader och andra bara ligga och flyta runt i flera år? ;) det är en ganska underhållande tanke. Tänk om min lilla mini-blogg skulle helt plötsligt få massor med besökare. Hur obehagligt skulle inte det vara!!! ;)

Nä, jag nöjer mig med mindre än 50 om dagen. Det är alltid kul om folk läser, men när det blir för många som ser tycker jag att det blir aningens obehagligt faktiskt.

Nu ska jag gå och packa en väska, för vet ni vad, jag ska sova hos HanniZ ikväll.!

/yours truly!

and did you ever think...

Well I didn't.

yehee, '

igår var en konstig dag. Många konstiga känslor och konstiga intryck som resulterade i konstiga handlingar. Jag känner mig bättre nu än då. Idag är bättre än i fjol, men det säger inte så mycket. Jag är glad men inte alltid lycklig.

You can say what you want

But i don't care what you say

So it really doesn't matter what you think!

borde inte det onda gå över? likt ett infekterat sår som sakta läker ut och blir helt igen. Jag kanske har fått en multiresistent bakterie i mitt sår. Det kanske är därför det inte slutar vara och äckla sig. Jag får väl låsa in mig i ett isoleringsrum och vänta på att det går över helt enkelt...

snart är det ett halvår sedan vi tog bort min älskade ponny. ett halvår har snart gått utan min Blomma.
     Ett halvår.
     Ett halvt år. 
     Sex månader utan henne.
Vissa dagar går det bra. Vissa dagar kan jag se tillbaka med glädje på den fina tid vi hade, men sen. Vissa dagar fungerar det inte, vissa dagar kan jag inte se annat än bara hur ont det gjorde att förlora henne. Jag trodde aldrig att hon skulle försvinna. Jag hade den barnsliga uppfattningen att hon var evig. En Blomma som inte kunde vissna. Vissna gjorde hon ju inte heller, men hon blev skadad och vi var tvugna att ta bort henne.

     Världen ska veta att jag saknar henne, varje gång jag går ut i stallet saknar jag henne, varje gång jag kollar på kort saknar jag henne, varje gång jag ser hennes namn saknar jag henne. Varje gång jag går ut i stallet och ser hennes benskydd, träns och sadel saknar jag henne. Varenda gång jag hoppar med Jackie och det går riktigt jävla bra tänker jag på Blomman. Jag tänker på henne, vart hon är nu. Om hon på något sätt saknar mig, om hon existerar någonstans, om hon på något sätt fortfarande finns med mig.

Jag hoppas hon finns där. Att hon står med sina fina ögon och vaktar över mig, lite som en turängel. det är vad jag önskar.

humöret styrs ganska mycket av vädret i mitt fall. Idag var det grått och regnigt ute. Det mest deprimerande vädret jag varit med om på länge. Sängen kändes som ett bra ställa att stanna i morse när jag tittade ut genom fönstret, men stannar jag i sängen förstör jag bara för mig själv. Så jag klev upp.

Varför vet jag egentligen inte. Ska jag slänga iväg en vild gissning var det nog för att jag skulle åka in och träna, det brukar få mig på bättre humör. Inte idag. Alla som var på gymet idag var vältränade och såg glada ut. Jag var tvärt om idag, på bägge punkter.

Men egentligen vill jag bara skratta åt mig själv när jag tänker såhär. Tänk om någon såg in i min hjärna och läste mina tankar, den personen skulle skratta, så varför tillåter jag inte mig själv att skratta?

Jag tror det är för att jag inte gillar att skratta åt tragik.

jag är missanpassad.

jag har vant mig vid att inte kunna leva så nu gör jag det endå. Är det inte konstigt vad man kan vänja sig vid?

Jag är sjutton år och vet inte hur man lever. Jag vet inte hur det är meningen att man ska leva och jag har aldrig heller riktigt levt. Det har varit små fragment.. Små små bitar av vad som kanske, någon gång, kan ha varit delar av ett liv.
Men alldeles för små för att räknas.

Jag är sjutton år och lever.

Men vad lever jag?

Ett liv?

Knappast. Jag skulle mer säga att jag lever avsaknaden av ett liv.

Uppfatta mig inte fel.

Jag har väldigt vackra vänner och mina föräldrar är snälla. Jag har ett hus att bo i och jag har en fin liten ponny som jag älskar.

Men jag lever inte.

Mitt liv går på stand by. Jag ramlar och reser mig, jag skrattar och pratar. Men det har ingen mening.  

Seriöst, Fysik A... Vilken jävla helveteskurs. FY FAN.

I vilket fall, hittade jag mer motiverande saker att skriva om.

Min pappas tjej/fästmö/whatever krossade precis mina drömmar om att någonsin få bo i ett decent fint hus. Vårt hus ser ut som crap. Det är fult och rörigt och seriöst smaklöst "inrett" om man kan kalla det inrett över huvudtaget...

Anyways, vi ska göra om här hemma (någon gång i framtiden) och jag hoppas att detta hinner hända innan jag flyttar ut, men samtidigt inte. Det kommer se förärligt ut här hemma när hon får gå lös. Två konkreta exempel:

1. Hon har snickrat sina egna skohyllor av plankor som hon inte sågat eller något. Hon har bara spikat ihop rondom plankor och ställt in dem i vårt hus. inte målat dem eller slipat eller något.

2. Vi kollade precis på "Sveriges fulaste hem" och hon tyckte att före-huset var finare än efter-huset. Hon blev upprörd och frågade på sin dåliga brutna svenska "Varför dom göra så? Det fult!"

Kan någon snälla  skjuta mig. Jag hatar att bo fult. Det är psykiskt jobbigt. Och nu insåg jag att det aldrig kommer bli fint här. Jag kommer få bo fult tills jag flyttar hemifrån.

Nu ska jag gå och sörja mina drömmar. De dog precis.

May they rest in peace!